Komplimanger och kommentarer


Idag har jag och Helen jobbat ihop igen efter 2 dagars uppehåll. Hon stormade in i butiken, synade mig från topp till tå, ifrån flera olika vinklar och sa: "Pretty girl, you have become so beautiful!" Jag tackade artigt och kom på mig själv att ta ett djupt besvärande andetag. Senare på dagen utbrister hon oroligt "Oh my god your face is too red, really!". Och när vi gick hem "Oh Pretty, your scarf is too thick". Vad svarar man?

Ibland känns det som att hela hennes universum
kretsar kring hur jag ser ut för stunden.

Jag och en svensk kompis hade en lång diskussion om just
komplimanger och kommentarer här om dagen.
Vi är överrens:
Det blir lätt för mycket och för påfrestande.

Ja, det må vara ett lyxproblem men fortfarande påfresande. Låter det konstigt?

De observerar en hela tiden, försöker hjälpa till och kommenterar...

Hjälper jag kunder i butiken är de där och tar hand om de provade kläderna åt mig. Hjälper jag någon kollega får jag höra att jag är "magnificent".
Påbörjar jag något i butiken kommer de och tar över "I'll do it, I'll do it for you"

De vill ju bara väl men för mig som vuxit upp i landet "jag kan själv" blir detta faktiskt många gånger ett problem. Jag däremot får aldrig hjälpa till vilket är frustrerande då jag fakstiskt är effektivare, mer organiserad och fysiskt starkare än majoriteten samt gör det bättre själv. De gånger jag hjälper till ändå efter en lång övertalningsprocess eller snabbt initiativ, drunknar jag nästan i beundran och tacksamhet. Även fast jag helst skulle vilja klargöra att de i mina ögon och öron överdriver något så oerhört så väljer jag att svara "thank you" eller "you're welcome" vilket sparar min energi, vilket får mig att inse att jag faktiskt gjorde något som uppskattades, även om det bara rörde sig om att hitta ett par svarta byxor i stl S.

Varför ska det vara så svårt att ta emot komplimanger?
Varför ska det behöva vara energikrävande att höra
någonting positivt flera gånger om?
Varför tillåter man sig inte att känna sig bra och duktig över småsaker?

Min kompis berättade att hon vanligtvis reser med en ovanligt stor väska, det påpekar såklart kineserna "Oh vilken stor väska du har, låt mig hjälpa dig med den." Hon tackar alltid nej förklarar att hon kan ta den själv. De ger sig inte. Tillslut blir hon övertalad och får då höra "Oh vad tung din väska är."
Grr! Men-erbjud-dig-inte-om-du-sedan-ska-klaga-jag-sa-att-jag-kan-själv-!
Välvilja + fakta som gör oss irriterade, liknande situationer som upprepas gång på gång kan driva oss till vansinne. Jag undrar varför vi inte bara kan ta det för vad det är: Ja, väskan är tung. Ja, jag gjorde någon glad när jag tog fram ett par byxor i stl S. Punkt. Inga egna reflektioner, inte döma. Bara punkt.

Samma kompis har nyligen varit ute och rest med en kinesiska som hade kommenterat precis allt ifrån vad hon köpt till vad hon hade för tandkräm, i över en vecka. Då hon sa ifrån på ett vänligt sätt flera gånger om att hon inte uppskattar att bli kommenterad fick hon som svar "men jag vill ju prata om något". Prata om vädret istället, eller vad som helst men inte om MIG.

Nej för oss är det inte okej att någon tar sig friheten att lägga sig i hur vi är, vad vi gör, hur vi ser ut. Jag blev van vid det då jag bodde med en kinesiska och när jag reste med denna i 2 veckor. Då jag lade på mig några semseterkilon fick jag höra att "my as was getting bigger". Och ja: det var sant. Men nej: säg det inte till mig.
Prata-hellre-om-vädret-!

Varför vill vi inte lyssna till fakta om oss själva?
Varför kan detta driva oss till vansinne?

Innan vi gick hem idag så frågade Helen mig om jag ville följa med henne och hennes vänner på middag. Jag tackade så mycket men svarade sanningsenligt att jag rednan hade andra planer. Då fick jag lyssna på ett långt utlägg: "Oh you are always so busy, it's because you are so pretty! You have so many friends, everyone want's to have dinner, lunch with you because you are beautiful, really! Or ask you out and treat you when you go to bars . Oh pretty, pretty Ellinor you are magnificent". Jag får även åter igen lyssna på ramsan om mina stora ögon, långa ögonfransar, lilla ansikte och höga näsben.

Tre djupa andetag. "Thank you".



Kommentarer
Postat av: Mamma

I Sverige är det tvärtom, vi är dåliga på att ge varandra beröm och ta emot beröm. När vi får beröm säger vi inte tack utan kommenterar det som att det är inget märkvärdigt.

2009-12-20 @ 20:00:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0