Skinnet på näsan
En dag prakerade jag cykeln utanför mina vänners lägenhet.
När jag senare skulle hämta den så var den borta.
Jag var säker på att aldrig mer få se den.
Tänkte att min cykel "Forever" inte alls varade för evigt.
Gick över till vaktbåset och frågade vakten om han sett min cykel.
Mina vänner bor i ett hus med hög service, där en man i vita handskar
öppnar dörren innan man kliver in i en lobby klädd i marmor.
Kände att jag kunde fråga vakterna som haft uppsikt över min parkerade cykel.
Han ringde några samtal, efter ca 10 min så kom det två
unga män med vita handskar och bar på min låsta cykel.
"Är det den här som är din?" Jag blev förvånad.
Jag hade räknat med att "Forever" var gone 4-ever.
Jag tar som bekant lektioner i kinesiska.
På kontraktet står det att jag har fram till 8 dec
på mig att använda timmarna som jag köpt.
Det senaste har min lärare avbokat lektionerna lite hipp som happ och jag
som är långt ifrån klar med mina köpta timmar har svurit för mig själv och tänkt:
Jag ska aldrig mer betala något i förskott. I Kina skiter de i mig då de fått mina pengar. I Kina så handlar allt om pengar, pengar, pengar.
Jag har hetsat upp mig själv, förväntat mig det värsta. Haft dåligt samvete
för att jag ofrivilligt inte hunnit läsa alla timmar jag köpt.
Men så fick jag ett mejl av företaget som inte heter Hello Kitty utan Panda,
de skrev att utgångsdatumet började närma sig.
Jag frågade om jag fick lov att skjuta fram det.
Till min stora förvåning så gav de mig 6 extra veckor och frågan om det räckte.
Jag behövde inte bli arg, jag behövde inte tjata, jag frågade bara snällt i ett enda mejl.
Jag blev förvånad!
Ofta föväntar jag mig att det är värre än vad det är. Jag har kommit på mig själv att vända taggarna utåt innan faran är nära. Jag tar på mig det extra skinnet på näsan varje morgon, samtidigt som ytterjackan. Vid det här laget så är skinnet tjockt. Jag tar förgivet och förbereder mig på att allt är komplicerat och krångligt, när det inte är det så blir jag glad. Konstigt hur man efter en tid kan bli glad och nästan skrika av lycka över något som är naturligt och självklart för en i ens "rätta miljö".
Är detta ett bra sätt för att få upp ögonen och
börja uppskatta det lilla, det enkla i livet?
Jag ha alltid haft attityden att inte förvänta mig någonting för att inte bli besviken.
Men här spelar det uttrycket i en annan division.
Det är inte så konstigt att det blev så.
Från dag 3 i Kina fick jag börja lösa problem, armbåga mig fram.
Möttes inte av empati.
Det jag fick var min vilja igenom då jag höjde rösten och var arg till 110%.
I ett land där jag inte förstod någonting, där ingen förstod mig.
En vilja som även kan stavas normer, mänskligt vett
och som enl. mig tidigare var självklarheter.
Här om helgen så träffade jag två industridesigners från Sverige som var här 1 vecka
i Expo 2010 sammanhang. Vi träffades en kväll + en eftermiddag/kväll.
Mycket av det vi pratade om fick mig att inse att jag har förändrats.
En av dem sa till mig att det tycktes höra en bitterhet/ironi i min underton.
Efter att vi pratat mer och jag nämnt allt från pass/plånboks stöld, kulturkrockar, att bo med kineser, flytten, en annan metalitet till resan i till Chengdu, så sa han
"har du gått igenom det här på 7 månader?!" (= nu förstår jag din underton).
Jag har fått mig en tankeställare över vad jag har utsatt mig själv för.
Vi pratade om tolerans. Det är lätt att säga att man tolererar mycket,
men det är svårt att definiera. Med hur många sinnen?
Tolerera genom att leva i det? Tolerera genom att se på det?
Tolerera genom att läsa om det? Tolerera genom att inte döma..?
Hur mycket kan man tolerera och samtidigt må bra?
Hur stark och tolerant kan man bli innan det övergår till
bitterhet och ironiska undetoner?
De sa att nu efter en vecka så börjar de se igenom det första grå skiktet i staden.
Staden som jag ofta känner kommer vara min plats på jorden ett bra tag framöver,
men som jag ibland bara känner är en enda stor elak lekstuga.
På kontraktet står det att jag har fram till 8 dec
på mig att använda timmarna som jag köpt.
Det senaste har min lärare avbokat lektionerna lite hipp som happ och jag
som är långt ifrån klar med mina köpta timmar har svurit för mig själv och tänkt:
Jag ska aldrig mer betala något i förskott. I Kina skiter de i mig då de fått mina pengar. I Kina så handlar allt om pengar, pengar, pengar.
Jag har hetsat upp mig själv, förväntat mig det värsta. Haft dåligt samvete
för att jag ofrivilligt inte hunnit läsa alla timmar jag köpt.
Men så fick jag ett mejl av företaget som inte heter Hello Kitty utan Panda,
de skrev att utgångsdatumet började närma sig.
Jag frågade om jag fick lov att skjuta fram det.
Till min stora förvåning så gav de mig 6 extra veckor och frågan om det räckte.
Jag behövde inte bli arg, jag behövde inte tjata, jag frågade bara snällt i ett enda mejl.
Jag blev förvånad!
Ofta föväntar jag mig att det är värre än vad det är. Jag har kommit på mig själv att vända taggarna utåt innan faran är nära. Jag tar på mig det extra skinnet på näsan varje morgon, samtidigt som ytterjackan. Vid det här laget så är skinnet tjockt. Jag tar förgivet och förbereder mig på att allt är komplicerat och krångligt, när det inte är det så blir jag glad. Konstigt hur man efter en tid kan bli glad och nästan skrika av lycka över något som är naturligt och självklart för en i ens "rätta miljö".
Är detta ett bra sätt för att få upp ögonen och
börja uppskatta det lilla, det enkla i livet?
Jag ha alltid haft attityden att inte förvänta mig någonting för att inte bli besviken.
Men här spelar det uttrycket i en annan division.
Det är inte så konstigt att det blev så.
Från dag 3 i Kina fick jag börja lösa problem, armbåga mig fram.
Möttes inte av empati.
Det jag fick var min vilja igenom då jag höjde rösten och var arg till 110%.
I ett land där jag inte förstod någonting, där ingen förstod mig.
En vilja som även kan stavas normer, mänskligt vett
och som enl. mig tidigare var självklarheter.
Här om helgen så träffade jag två industridesigners från Sverige som var här 1 vecka
i Expo 2010 sammanhang. Vi träffades en kväll + en eftermiddag/kväll.
Mycket av det vi pratade om fick mig att inse att jag har förändrats.
En av dem sa till mig att det tycktes höra en bitterhet/ironi i min underton.
Efter att vi pratat mer och jag nämnt allt från pass/plånboks stöld, kulturkrockar, att bo med kineser, flytten, en annan metalitet till resan i till Chengdu, så sa han
"har du gått igenom det här på 7 månader?!" (= nu förstår jag din underton).
Jag har fått mig en tankeställare över vad jag har utsatt mig själv för.
Vi pratade om tolerans. Det är lätt att säga att man tolererar mycket,
men det är svårt att definiera. Med hur många sinnen?
Tolerera genom att leva i det? Tolerera genom att se på det?
Tolerera genom att läsa om det? Tolerera genom att inte döma..?
Hur mycket kan man tolerera och samtidigt må bra?
Hur stark och tolerant kan man bli innan det övergår till
bitterhet och ironiska undetoner?
De sa att nu efter en vecka så börjar de se igenom det första grå skiktet i staden.
Staden som jag ofta känner kommer vara min plats på jorden ett bra tag framöver,
men som jag ibland bara känner är en enda stor elak lekstuga.
Kommentarer
Trackback
