Ellinor Sedig

I Sverige så får jag ofta frågan "vart kommer du ifrån?"

När jag är utomlands så får jag ofta fråga "vart kommer du ifrån?"

När jag sannings enligt svarar "Sverige" så får jag höra att jag inte ser svensk ut.
Jag får ofta följdfrågan "men vart kommer du egentligen från?"

Många gissar att jag är Kroat, i Kina gissar alla att jag är från Ryssland.

Här börjar många prata med mig på franska.
På Air France planet hem i somras så pratade personalen franska
med mig och när jag sa att jag inte förstod så blev de sura.

På mitt jobb trodde många att jag var från Spanien
för jag är lik en annan tjej på jobbet som är spansk.

En kvinna frågade här om dagen om jag var från Sydafrika. Den var otippad.

Det har hänt att jag träffat svenskar här som jag till en början pratat engelska med, som senare frågat vart jag kommer ifrån och inte alls hört på min accent eller sett att jag är svensk.

I helgen träffade jag en svenk kille som sa
"får jag fråga något som kan upplevas lite personligt?"
Frågan var om jag hade något utländsk påbrå.
Jag tyckte att det var ett fint, respektfullt och ett omtänktsamt sätt
att lägga fram frågan på. För ja: Det är faktiskt personligt.

Tänk dig själv att du ofta får den frågan.
Du får den hemma, du får den när du reser.
Tänk dig att du får den frågan när du är långt hemmifrån
och söker samhörighet, när du svarar blir du ifrågasatt.
Att hela tiden se ut som någon som du inte är,
att vara någon som du inte ser ut som.

Att se fransk ut är väl det sämsta, då de fransmän som jag möter är högfärdiga
och som sagt nästan blir arga och sura när jag inte kan föra någon längre konversation med dem på deras språk.

När jag bokade en resa så ploppade det upp en ny nationalitet framför näsan på mig:

Men det här tog ändå priset:

Får vara glad så länge jag ser ut som en kvinna i alla fall.

---