Ellinor Sedig

Jag blev hänvisad till ett rum på den kinesiska ambassaden, med ett skrivbord. Dagen innan hade där suttit en glad kines bakom. En ren kines med ett leende och vänligt utseende, stora glasögon. Hans vänliga och glada utseende hade blivit ännu gladare och vänligare då jag lyckats förstå och göra mig förstådd på kinesiska dagen innan.

Dagen innan befann jag mig för första gången på den kinesiska ambassaden i Sapporo, efter tre-fyra veckors ovisshet vart jag skulle ta vägen och förnya mitt visum. Vissa dagar var jag på väg till Korea, andra dagar Hongkong, t.o.m Sverige.  Jag har mejlat otaliga mejl till min skola som inte vill samarbeta, bett tjejen på mitt kontor kolla upp otaliga lösningar. Nya bud dagligen om hur säkert och osäkert, problematiskt det är att förnya sitt visum. Vilken typ av visum jag skulle ha, working, business eller student, tursim. Analyserandet över konsekvenserna av mitt val har gett mig gråa hår och en bekymmersrynka mellan ögonen. Det finns inte en regelbok – gör så här, då går det bra.  Visum i Kina = En hel vetenskap, utan logik. Och det handlar om min framtid i ett kommunistland. I ett land där allt dåligt tystas ner. Ett land där jag vanligtvis blir arg för att få min vilja igenom, ett land där det saknas logiskt tänkande, vett och etikett. Men ett land som jag snart har levt i 1 år och som jag vill stanna i. I ett land där jag bor men inte visste om jag skulle få komma in i. Psykiskt påfrestande att leva i ovisshet vad gäller en så viktig situation.

På skrivbordet låg tre ”pick up” pass. Sekreteraren bad mig vänta. Jag jämförde siffrorna på mitt kvitto med dokumenten på skrivbordet och insåg att inget av dem är mitt. Mitt pass fanns inte i ”pick up” högen.  Jag tänker inte, min hjärna stängs av.  In kommer den glada kinesen, han är lika glad idag. Tar mitt kvitto, ger mig mitt pass med mitt nya visum i. Hans sekreterare säger att jag har vackra röda naglar jag tackar så mycket, hon tillägger att jag är vacker. Jag tackar så mycket. Jag går ut genom den stora säkra entrén, på den stora gården finns en flaggstång med den kinesiska flaggan hissad i topp. Jag tackar vakten så mycket för att han hållet upp dörren för mig när jag går ut ur området. Tar lokalbussen tillbaka till mitt hostel och gråter en skvätt.

Tar tåget till Otaru, checkar in på ett backpacker hostel.

Dricker en kopp kaffe och känner mig ganska nöjd. Mitt emot mig satt en fransman som varit ute och vandrat och rest sedan september. Han ser ut som Brad Pitt efter 7 år i Tibet. Men en mörkare version med en stor glugg mellan framtänderna. Han börjar berätta om sina äventyr i Mongoliet, Nepal. Äntligen kan jag lyssna, intressera mig och fokusera på något utan att ha ett visumproblem i bakhuvudet.

Äntligen är kapitlet "visumproblemet" avslutat, för den här gången.