Ellinor Sedig

Läs Saras blogginlägg om att kärlek = lyx

Visste du det?
Att du som läser detta tillhör de få procent i världen som som kan välja partner pga
att det pirrar i hela kroppen när ni ser varandra?
Att ni från början trivs och attraheras av varandra.

Detta är ett ämne som cirkulerar i mitt huvud ofta.
Efter 1,5 år i Asien har jag en förstålse för den andra sidan av myntet.
Jag är inte för det, inte alltid emot det heller.
Jag accepterar och förstår varför verkligheten ser ut som den gör,
även om det många gånger gjort mig så otroligt berörd och ledsen.

Förra året när jag hörde den 1:a kinesiska vännen berätta historien om hur hon efter 3 års förhållande var tvungen att göra slut med sin kille p.g.a. att hennse pappa inte ansåg att han var bra nog för henne. Kanske kom han inte från rätt stad/provins. Man vill ju bo nära när åldernshöst och barnbarn närmar sig. Pojkvännen hade inte ett jobb som tilltalade pappan, rätt bakgrund, kanske inte heller en inkomst som dög. Det är en av de första frågor som ställs då pojkvännen träffar föräldrarna i Kina: Årsinkomst?

Det är viktigt för den = föräldrarnas framtid och pension.

Tilläggas bör att hon valde att plugga mode for att hennes kille var interiördesigner,

hon ville passa in i hans liv och ha samma rytm.

Hon sa med rödsprängda ögon "Ellinor, I have been crying a river"
Efter att ha lyssnat på hela historen i detalj så gjorde jag nästan det med.

Hon slutade plugga mode efter det, började jobba ist.
För hur många killar pluggar mode? Som dessutom är hetro.

Hur lätt är det att hitta en framtida man i skolan, där hon spenderade all sin tid?
Hon var 25 år då och det började med andra ord bli bröllopstankar hos foräldrarna.
26 år och utan potentiell man = obra i Kina. 

Förra sommaren blev en annan vän tillsagd av föräldrarna att det började bli dags att skaffa ett förhållande. Hon och jag är lika gamla/unga. Hon dejtade därför 3 killar samtidigt. Jag traffade dem alla 3 för hon ville ha råd samt någon som ställde frågor. Tydligen är det så att tjejen inte ska ställa så mkt frågor utan får bara reda på det som killen väljer att berätta. Det är mer okej om kompisen frågar.

Tillslut så dög ingen. Varför?

Kille 1: Skild och hade kort stubin

Kille 2: För gammal och jobbade dessutom på samma arbetsplats.

Kille 3: Hade bott i Canada och kom inte från samma provins vilket föraldrarna ville att han skulle göra. Ang. Canada sa var det negativt för hon kunde ju aldrig kolla upp vad han gjort där liksom. (Min favorit! Kanske p.g.a. att han var den enda jag kunde prata med...!!! Han var social, rolig, hade glimten i ögat och var ung och snygg. )

Mycket intressant att höra resonemangen.
Precis som Sara skrev, ämnet känslor och pirr i kroppen förekom inte.
Och jag fick för första gången insikt och förståelse för äktenskapsmyntets andra sida.

Ett annat intressant resonemang som satt sina spår hos mig var när en kinesisk vän anförtrodde sig, berättade att hennes västerländska kille sedan flera år gjort en annan tjej med barn nyligen. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon tänkte alltså tanken och argumenterade fram och tillbaka hurvida hon skulle kunna leva med denna vetskap tillsammans med honom resten av livet eller inte. Hon sa att om han gifter sig med mig inom kort kan jag acceptera och kanske förlåta, jag behöver en framtidsgaranti för att det kommer vara vi. Men om vi fortsätter som nu i nåt år till och han sedan gör slut är jag rökt, kommer ha blivit för gammal för att hitta någon annan.

Det har gått några månader och hon har ännu inte gjort sitt slutgiltiga val.

Min blogg brukar innehålla lättsamma, roliga saker. Blider jag knäpper på gatan...
Beskriver kanske min humor mer än mina seriösa sidor och tankar.

Kanske har jag valt att öppna ögonen mer för det roliga/knäppa för att undvika att bli för färgad. För att skapa en balans, täcka upp för allt det som i mina ögon är hemskt och i mina öron är sorgligt. Sådant som berört och satt sina spår hos mig, ämnen som dessa är något som påverkar mig starkt.

Som trogen DN läsare blev jag upprörd efter att ha läst artikeln och kommentarerna i
Unga eldsjalar startar eget.

Ofta blir jag upprörd när jag läser just kommentarerna,
brukar knipa igen, på sin höjd svära lite för mig själv
och ibland skratta över hur dum människan är.

För att sedan ta ut min energi på

taxichaufförer som försöker lura mig.


Grr... Min kinesiska kollega mäker att jag är upprörd och frågar vad jag läser.
Jag börjar med att berätta att i Sverige så sätter vi våra barn på dagis när de behöver passas.
Hon säger att hennes far/morforäldrar tog hand om henne. 
Sedan förklarar jag vidare att i Sverige har vi äldrevård.
D.v.s att när våra föräldrar blir gamla och inte kan ta hand som sig själva så skickar vi dem till ett typ av sjukhus. Hon säger att hon har hört talas om detta fenomen i nordväst.

Hon säger att hon aldrig kan tänka sig att skicka sina föräldrar till ett sådant ställe.

Blir det inte väldigt ensamt? Saknar de inte sina barn och barnbarn?

Jo, säger jag: Därför har en grupp ungdomar startat ett företag som skickar ut ungdomar

till äldrevården för att umgås. De får betalt for att samtala, spela spel och så.
Hon frågar: Varför umgås de inte med sina egna barn och barnbarn istället?

Ja, kanske bor de långt bort, kanske gör dem det också ibland.
Kanske har de inte en nära relation. Kanske för att de inte får betalt...

Kanske tar de sig inte tid.

En annan gång när jag berättade om levnadsförhållanden i Sverige
sa kommenterade min andra kollega:
Jaha, sa du lever ditt liv for din egen skull och inte för din familjs?
Detta ar en mening som satt sig fast i mitt huvud.
Är det så? Vill jag att det ska vara så?

Om jag får barn en dag sa hoppas jag att det/dem kommer stå sina mor- och farföräldrar nära. För att bevara den svenska kulturen (?), för att bevara var familjs kultur. Jag vill att mina barn ska känna till och höra historier om sin bakgrund. Växa upp och veta min historia känna mina föraldrar utan och innan. Gå barfota i samma gräs som jag gått barfota i. Jag vill även att de ska vilja ta hand om mig när jag behöver och vilja ge tillbaka all den omsorg och kärlek jag har gett till dem. Inte att jag ska vara en plikt eller börda. Jag vill inte bo på ett ålderdomshem där ungdomar får betalt för att roa mig -då jag har egna barn och barnbarn som kan göra det av kärlek. Eller ännu bättre: om jag bodde hemma hos dem och de tog hand om mig. Den sista tiden av mitt liv få värme, höra skratt, lyssna om jag inte själv kan delta i en disskusion. 

Men är inte detta möjligt så accepterar jag att bli road av någon annans barnbarn, win-win?

Är detta priset som betalas för att få gifta sig av kärlek och leva sitt liv för sin egen skull
eller går det faktiskt att kombinera det bästa av två världar?

You get what you give.

Min kollega:
"Ellinor, I was thinking about what we were talking about...
If you didn't have your parents and grandparets how did you come to this world?
Take responsibility and show respect to them and don't place them in that kind of lonely and sad place!"